Personlig införsel

Personlig införsel av läkemedel för eget bruk regleras genom statsrådets förordning om personlig införsel av läkemedelspreparat till Finland (1088/2002).

Följande får föras in i landet:

En privatperson som anländer från utlandet får medföra endast sådana veterinärmedicinska läkemedel som är avsedda för behandling av sjukdom hos sällskapsdjur och är lagligen anskaffade till högst en mängd som motsvarar en månads förbrukning. Läkemedlen ska föras in i landet samtidigt med det djur som behandlas.

Följande får inte föras in i landet:

  • En resenär får inte föra in läkemedel som är avsedda för behandling av livsmedelsproducerande djur. Livsmedelsproducerande djur är hästar och andra hovdjur, nötkreatur, svin, renar, får, getter och fjäderfän. Till livsmedelsproducerande djur räknas också sådana vilda däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur och sniglar som föds upp för att användas som livsmedel och odlad fisk och andra vattendjur som föds upp samt bin som används för produktion av honung.
  • De veterinärmedicinska läkemedel som förs in i Finland får inte innehålla narkotika.
  • Införsel av vaccin och andra immunologiska veterinärmedicinska preparat är inte tillåtet. Detta är mycket viktigt med tanke på djurens hälsosituation i vårt land.
De vanligaste oklarheterna kring införseln av veterinärmedicinska läkemedel gäller situationer där tullen vid gränsen stoppar införseln av preparat som resenären inte har betraktat som veterinärläkemedel.

Det är inte tillåtet att föra in veterinärmedicinska läkemedel per post.

Till de preparat som lämnar rum för tolkning hör exempelvis vitaminer, liniment och olika slags stärkande medel. Gränsen mellan läkemedel och icke-läkemedel dras utifrån halten av verksamma ämnen. Denna gränsdragning orsakar vanligen betydligt mer besvär och kostnader för den som för in preparatet i landet än om samma preparat köps i Finland.

Veterinärers rättigheter att föra in veterinärmedicinska läkemedel i landet

Bestämmelser om läkemedel som en veterinär för in i landet finns i 7 § och 8 § i statsrådets förordning 1088/2002.

Mer information